Statsparanoja...

Jag lever i Socialdemocratica. En stat uppbyggd till en politikeradel som försoffar sin befolkning med bidrag, övervakar och bestämmer hela deras liv och som mentalt alltid är en enpartistat eftersom folk är lärda att tro att staten ska ta hand om alla och göra allt.
Staten värderar trygghet uppbyggd på andra människors pengar, före frihet. Staten värderar säkerhet mot fiender och problem, före frihet. Det får absurda konsekvenser.
Pengar tas mot människors vilja för att föda ett bidragssamhälle som sätter människor i beroendeställning. Övervakningskameror och register över befolkningen för att bekämpa terrorism! Det är väl bara att säga farväl till sin frihet och välkomna ett övervakningssamhälle.
Staten växer och tar kontrollen över mer och mer. Dess ohyggliga makt tar kontrollen över det svenska samhället.
Kanske borde man fly iväg ut på landet, gräva ner sig i en bunker, ta med så mycket vapen det går och skyddar sig mot en stat som snart kommer kasta all rättsäkerhet och frihet överbord.
Gå på plankan, frihetsvänner! Yttrandefriheten ska huggas ihjäl av ett gäng pirater. Kaptenen har förresten bestämt att han ska få alla skatter, men det är okej, eller hur?

Vår dyrbara, vackra frihet måste skyddas. Om folk inte vågar tala emot staten, kan vi lika gärna skaka hand med piraterna och hissa dödsskallsflaggan.

Sverigedemokraterna... Och?

Vad är det som är så fruktansvärt med sverigedemokraterna?!
Dom är visserligen kritiska till Sveriges invandrings- och immigrationspolitik, men knappast rasistiska. Det finns visserligen nynazister där, men i vänsterpartiet kryllar det av kommunister och i kristdemokraterna finns det säkert homofober, kreationister och andra idioter. So what?
Sverigedemokraterna är konservatism blandat med socialdemokratiska folkhemsvurmande och stinkande populism anpassad för pöbeln. Ett parti grundat på ett synsätt grundat på dumhet och åsikter som bara är ytterligare en version av fötryckaralternativen i Socialdemocratica.
Som det är nu är sverigedemokraterna utfryst av Sveriges politiska etablissemang och plockar bara på sig en martyrställning.
Jag gillar inte sverigedemokraternas politik, men inte faen är den mycket värre än, kommunismens lakejer i vänsterpartiet, eller de socialdemokrater som ger sitt stöd till de kraftiga kränkningar av vår frihet som övervakningssamhället är byggt på.
Eftersom Sveriges val mest går ut på att folket/pöbeln går och röstar på olika grader eller versioner av förtryck, kan vi lika gärna slänga in sverigedemokraterna i leken. Om man ska välja mellan pest eller kolera, kan väl cancer också få vara med?

Did that just happen? Anyone?

Vänta lite.
1. Moderaterna har höjt sina siffror mellan två val, mest av alla partier i den svenska historien...
2. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på oändligt många år...
3. Reinfeldt blir den yngsta statsministern sedan 1925...
4. Två skådespelare har högeråsikter...
Är det här verkligen Sverige? Borgerligheten vinner ett val i Sverige. Under en högkonjuktur med überbra tillväxt. Det är häpnadsväckande.
Visst, visst Reinfeldt är kanske inte den perfekta nyliberalen. Och ja, alliansen är inte så mycket bättre. Men visst känns det ändå fint? Det här kan vara början på en vacker, liberal renässans.
En tid med individualism, frihet och kapitalism? En tid då hyllandet av socialistiska gerillor i u-länder i alla fall ska bli lika illa betraktat som stöd åt USA?
Nu blir jag nog bara för optimistiskt och drömmer mig bara bort till ett nyliberalt paradis som inget riksdagsparti strävar efter. Och min nyvunna framtidstro verkar ännu mer konstig när jag bara för några dagar sedan spydde galla över det svenska samhället.
Röra sig men djupaste förtvivlan och en lysande framtidstro är jobbigt...
Så det är bäst att försöka hålla sig realistisk. Borgerligheten kommer inte bli någon enorm lyckokraft. Inga valresultat kommer någonsin den attitydförändring som behövs om Sverige ska bli ett frihetligt land. Men nog är Reinfeldts seger en början? Kanske, bara kanske får vi se starten till en värld med frihet. Kanske.

Valdags i Folkhemmet!

Medborgare, idag går större delen av Sveriges befolkning och röstar i ett val mellan två fraktioner av socialdemokrater. Viktiga frågor som om skatten ska sänkas med några procent eller inte avgörs.
Den heliga republiken Socialdemocratica ska nu välja sin ledare! Visserligen kommer det inte bli någon skillnad och statens makt kommer knappast minskas och politikeradeln kommer verkligen inte stoppas och... The list goes on.
Jag tror inte att Alliansen kommer vara särskilt mycket bättre, men för en gångs skull vore det ganska kul om inte socialdemokraterna/kommunistern/miljömupparna skulle förstöra Sverige just under dessa fyra år. Trots allt, borgerliga är ju bättre eftersom de... ehh... ja... någonting..?
Fast det skulle vara ganska häftigt att veta att Sverige för åtminstone någon tid inte kommer domineras av ett parti som växt samman med staten och utnyttjar sin makt på ett groteskt sätt.
Så, lite tveksamt skriker jag nu ut mitt stöd åt borgerligheten. Rajraj och kompani är kanske bara ett snäpp frihetligare än vänsterkartellen, men att knocka Sossestatens Herrar lite grann skulle vara skönt..
Så, utan mera snack, säger jag nu att jag ger mitt stöd åt den lite bättre versionen av sossarna själva och sätter mitt hopp till att det ska göra Sverige till ett mer liberalt land. Och om de bara fortsätter på Den Bottenlösa Ondskans Väg (TM) så får man i alla fall något att gnälla om.

Jag borde plugga inför ett NO-prov. Men jag orkar inte ens koncentrera mig. Mina tankar spretar ut i ett dussin olika håll och i min hjärna gnagar mitt begär efter att få skriva. Att leka lite med ord, inleda någon av de bokidéer jag har eller som mest blivit på senare tid: posta ett blogginlägg. Men vad ska jag egentligen blogga om?
Det absolut viktigaste med livet. Vad jag värderar mest av allt och vilka dygder jag högaktar och vilka brister jag föraktar.
Livet handlar för mig om tre viktiga saker. Jag rangordnar inte dessa utan ser dem alla som en viktig del av ett fulländat liv.
Jakten efter storhet. Med det menar jag mitt mål att fullfölja böcker, göra filmer och förändra världen. Ett evigt sökande att stå som den bästa.
Nästa är, jakten efter frihet. Denna kamp består av att inte böja mig under en ledare eller instituation som jag inte vill följa. Ingen förtryckande kraft ska någonsin få för sig att den ska kunna bestämma över mig.
Sist har vi, jakten efter vänskap och kärlek. Jag är individualist men söker ändå efter sällskap och personer jag gillar. Livet kan endast bli något vackert och bra om man har rätt följeslagare med sig.
Storhet, Frihet och Närhet.

Vad jag ser som de bästa dragen en människa kan ha är enkla saker. Klassiska dygder som varje god kultur borde vara uppbyggd på, både för att få det mest moraliskt riktiga samhället, det framgångsrikaste och det samhälle som lyser som ett ljus av godhet i en värld av barbarism och intolerans.
Heder och mod kan tyckas som uppenbara. Heder är ett av de bästa sätten att få ett fritt samhälle och mod behövs för att försvara det fria samhället. Men jag ska nu verka både oliberala och dra på mig Ayn Rands vrede genom att säga; osjälviskhet och ett visst moraliskt ansvar för sina medmänniskor är bra! Inga, inte ens den nyliberala klick jag tillhör vill se ett samhäll proppfullt med människor som klättrar uppåt i en jakt på pengar och inte bryr sig om de sämre lottade. Medmänsklighet och empati är alltid viktigt och det samhälle som bara är ett penga- och statussökande är faktiskt omoraliskt. Men jag tror inte hjälpen till de fattiga måste vara påtvingad av en hyckland, våldsmakt som den svenska staten är. Jag tror endast att i ett samhälle med heder och riktiga dygder ska det komma naturligt.
Men det finns såklart ytterligare en underbar dygd som jag hyllar över allt annat. Humor. Skratt och skämt är kul! Kanske inte särskilt djupt, men jag lever hellre i dagens Sverige med sosseadel och idioti än lever i en helt perfekt stat vars enda brist är att humor är olagligt.

Nu vill jag säga klart och tydligt att de värsta formerna av ondska antingen är totala spegelbilder av vissa dygder eller överdrivna former av det.
Heder är en enastående dygd, men en person som väljer sig heder för att hjälpa sin familj gör i mina ögon något omoraliskt.
Medmänsklighet och viljan att hjälpa till får aldrig, tvingas på andra. Varje person har rätt att bete sig hur egoistiskt som helst, men det betyder inte att den ska tvingas till ändring.
Sedan finns det såklart ondska som jag helst inte vill prata om. Och det är blint hat. Hat utan någon substans av intelligens eller förståelse. Hat som bara grundar sig i avundsjuka, fördomar och ett motbjudande begär att dominiera med våld. Översittarmetoder är ondska. Utan tvekan.

Jaja, nu när jag fått ut mitt brinnande skrivbegär ska jag väl klara av lite NO-pluggning. Jag känner mig i alla fall lite tillfredsställelse med mig själv efter fått ut lite av mina tankar.

Jobb, drömmar och allmän ilska

Denna blogg var tänkt att främst bli en plats där jag kunde slänga ur mina politiska funderingar på en sida som inte ens svenska staten skulle våga stänga ner.
Men detta inlägg som inleddes för ungefär en och en halv mening sedan blir främst ett inlägg där jag filosoferar om mitt framtida yrkesval och om ditt vidriga yrket politiker. Time to roll.

Som ni kanske kan gissa av, inte vet jag... varenda jävla bloggpost jag har gjort tycker jag politik är intressant. Men för den sakens skull vill jag inte bli delaktig i den politiska adel som sakta förpestar Sverige genom att öka sin egen makt.
Svensk politik är och förblir, en evig tävling som går ut på att vara så politiskt korrekt som möjligt, kasta ut sosseflosker och inte på något sätt kritisera det heliga folkhemmet!
Om man sedan skulle klara av den högst underliga valkampanj som handlar om att verka som en statens lydiga tjänare ska man sedan såklart vara statens lydiga tjänare.
De Heliga Reglerna om styrandet i Folkhemmet Sverige
1. Att med våld sno medborgarnas pengar är en rättvis, heroisk gärning!
2. Yttrandefrihet är trams!
3. USA är sämst! Israel är sämst!
4. Hamas är dock jättesnälla!
Rapport från Sosse-Vänster TV avslutad!
Den genomsnittliga svenska politikern är i dessa dagar en av sossestatens lydiga hantlangar som verkställer dess budord, utför dess gärningar och alltid lyder under Ledaren!
Så att bli en del av den förtryckande, våldsapparat Sveriges regering är, ingår inte i mina planer.

Sedan har vi ju det yrke som de flesta liberaler och andra högermänniskor ofta hyllar. Företagsledaren. Kapitalisten. You know what I'm talking about.
Visst, visst en företagsledare är som regel bättre än en politiker. De har i alla fall tjänat ihop pengar på egen hand, hjälper ekonomin och förbättrar mänsklighetens levnadsvillkor.
Men där finns det också, svagsinta människor som låter sin egoism gå från att vara sund till att vara en motbjudande kraft som förintar all heder och värdighet.
Men affärsmannen, oberoende om det är den hederliga pionjären eller den omoraliska människan som inte tvekar bryta lagens gränser, är inte vad jag vill bli.
Som affärsman kan man vara; duktig, intelligent och tjäna in sina egna pengar, men för mig saknas något viktigt. Det finns ingen konstnärlighet i det. All den bubblande kreativitet jag har får jag inget utlopp av i affärsvärlden. (Hmm... jag låter lite kaxig, men ingen har väl väntat sig att liberaler följer jantelagen?)

Jag hyser också respekt för den hederliga arbetaren. Människor som sliter hårt varje dag för att skaffa hem brödfödan. Arbetare som alldeles för ofta bedragits av socialistens smickrande ord och lockas till ett arbetarparti som beskattar låginkomsttagare hårdast av alla länder i världen.
Men jag tror inte jag har styrkan och uthålligheten för ett sådant yrke och arbetar hellre med mina tankar den händerna.

Affärsmän och arbetare är de som har byggt världen och politiker har försökt förstöra den. Dessa tre klassika yrken är något av grunden. Men det finns något extra.
Yrken där man ägnar sin tid åt att göra världen vackrare och med bländande historier, fantastisk musik eller målningar som visar sakers sanna natur. Yrken där allt handlar om kreativitet. Yrken där ens själs djupaste inre och ens främsta tankar avspeglas i arbeten.
Denna vackra, lockande kreativitet är sådant som jag vill syssla med.
Inte politikerns lömska trick, inte affärsmannens hederliga handel inte arbetarens strävsamma slit. Utan konstnärens försök mot en vacker tavla, författarens ihärdiga epos eller musikerns underbara sång som berättar om de djupaste känslor...

I jakt på en ideologisk etikett

Som bloggnamnet antyder är jag liberal. Nyliberal eller libertarian om man nu ska precisera. Så med andra ord tillhör jag samma åsiktsfält som cirka femtusen bloggar till.
Men jag har också vissa konservativa drag (glup!). Jag köper kanske inte hela stucket med kristendom, rojalism, höga hattar etc. Men jag tror på värden och myter som viktiga redskap för att hålla nationer samman och ge folk hopp och tro. Minnen från en ärofull historia och hjältar som folket ska kunna se som förebilder. Dessa hjältar skall ha varit frihetens och hederns förkämpar mot den ondska som alltid funnits.
USA är ett exempel på det. Deras Founding Fathers med Jefferson, Washington and so on är människor som folket ser upp till. Människor som stod upp för friheten och kämpade för den.
Värderingar är andra saker. Om en nation verkligen ska vara sammanlänkad betyder värderingar oändligt mycket. Värderingar uppfostrar människor och håller dem borta från brott, förtryck och hat - krafter som endast splittrar länder och folk. För folk föds helt enkelt inte goda och onda, de har kapacitet att bli båda om de bara får i sig heroiska och goda tankar. Vissa kommer fram till dessa själva. Andra måste lära sig dem.
Jag pratar om odödliga värden som på många sätt är både liberala och konservativa, men det är mest konservativa som har modet att prata om dessa som värden och se sanningen i vitögat och säga att folket måste lära sig dessa. Det behövs om inte mänskligheten ska slitas samman i en brutal kamp med endast mörker och krig som vägen till nästa dag.
Dessa värderingar är enkla idéer om rättvisa och rättmätiga straff, heder och mod, frihet och ansvar.
Så i en viss ideologisk mening kan jag betrakta mig själv som en del av de reaktionära högerkrafter som finns i världen, men i sakfrågor glider jag över till den liberala sidan.
Låt oss därför kalla mig för liberal som ändå tror på värderingar och traditioner. Lite långt... Ähh, vafan något ska jag komma på!