Jag borde plugga inför ett NO-prov. Men jag orkar inte ens koncentrera mig. Mina tankar spretar ut i ett dussin olika håll och i min hjärna gnagar mitt begär efter att få skriva. Att leka lite med ord, inleda någon av de bokidéer jag har eller som mest blivit på senare tid: posta ett blogginlägg. Men vad ska jag egentligen blogga om?
Det absolut viktigaste med livet. Vad jag värderar mest av allt och vilka dygder jag högaktar och vilka brister jag föraktar.
Livet handlar för mig om tre viktiga saker. Jag rangordnar inte dessa utan ser dem alla som en viktig del av ett fulländat liv.
Jakten efter storhet. Med det menar jag mitt mål att fullfölja böcker, göra filmer och förändra världen. Ett evigt sökande att stå som den bästa.
Nästa är, jakten efter frihet. Denna kamp består av att inte böja mig under en ledare eller instituation som jag inte vill följa. Ingen förtryckande kraft ska någonsin få för sig att den ska kunna bestämma över mig.
Sist har vi, jakten efter vänskap och kärlek. Jag är individualist men söker ändå efter sällskap och personer jag gillar. Livet kan endast bli något vackert och bra om man har rätt följeslagare med sig.
Storhet, Frihet och Närhet.

Vad jag ser som de bästa dragen en människa kan ha är enkla saker. Klassiska dygder som varje god kultur borde vara uppbyggd på, både för att få det mest moraliskt riktiga samhället, det framgångsrikaste och det samhälle som lyser som ett ljus av godhet i en värld av barbarism och intolerans.
Heder och mod kan tyckas som uppenbara. Heder är ett av de bästa sätten att få ett fritt samhälle och mod behövs för att försvara det fria samhället. Men jag ska nu verka både oliberala och dra på mig Ayn Rands vrede genom att säga; osjälviskhet och ett visst moraliskt ansvar för sina medmänniskor är bra! Inga, inte ens den nyliberala klick jag tillhör vill se ett samhäll proppfullt med människor som klättrar uppåt i en jakt på pengar och inte bryr sig om de sämre lottade. Medmänsklighet och empati är alltid viktigt och det samhälle som bara är ett penga- och statussökande är faktiskt omoraliskt. Men jag tror inte hjälpen till de fattiga måste vara påtvingad av en hyckland, våldsmakt som den svenska staten är. Jag tror endast att i ett samhälle med heder och riktiga dygder ska det komma naturligt.
Men det finns såklart ytterligare en underbar dygd som jag hyllar över allt annat. Humor. Skratt och skämt är kul! Kanske inte särskilt djupt, men jag lever hellre i dagens Sverige med sosseadel och idioti än lever i en helt perfekt stat vars enda brist är att humor är olagligt.

Nu vill jag säga klart och tydligt att de värsta formerna av ondska antingen är totala spegelbilder av vissa dygder eller överdrivna former av det.
Heder är en enastående dygd, men en person som väljer sig heder för att hjälpa sin familj gör i mina ögon något omoraliskt.
Medmänsklighet och viljan att hjälpa till får aldrig, tvingas på andra. Varje person har rätt att bete sig hur egoistiskt som helst, men det betyder inte att den ska tvingas till ändring.
Sedan finns det såklart ondska som jag helst inte vill prata om. Och det är blint hat. Hat utan någon substans av intelligens eller förståelse. Hat som bara grundar sig i avundsjuka, fördomar och ett motbjudande begär att dominiera med våld. Översittarmetoder är ondska. Utan tvekan.

Jaja, nu när jag fått ut mitt brinnande skrivbegär ska jag väl klara av lite NO-pluggning. Jag känner mig i alla fall lite tillfredsställelse med mig själv efter fått ut lite av mina tankar.