Är jag... konservativ?
Etiketter känns lite meningslöst. Känns lite irriterande att jag har valt "LiberalKid" som bloggarnamn, eftersom ju mer jag glider ifrån vissa liberala principer desto mindre passande känns namnet.
När jag kallar mig klassiskt liberal måste jag alltid lägga till ett men: "jag är klassikt liberal, men jag stödjer en gemensam värdegrund bland folket. Jag är klassiskt liberal, men jag stödjer en utrikespolitik som ska skydda oss från terrorism. Jag är klassiskt liberal, men jag är mycket kritisk till mångkultur och invandringen från Mellanöstern."
Det finns etikett som jag har funderat på, som jag inte har hört användas, är frihetlig konservativ, vilket i min mening ska betyda att jag stödjer en mycket fri politik även på det sociala områden, men samtidigt är jag positiv till västerländska traditioner och värderingar och vill bevara dessa.
Jag anser exempelvis att staten inte har någon rätt att ta folks egendom för att hjälpa fattiga, men jag tycker också att människor borde ta ett visst ansvar och hjälpa fattiga.
Kanske är min dragning åt det konservativa, bara en naturlig följd av min konservativa privatmoral. Att jag ser kampen mot radikal islam som vår tids viktigaste fråga gör att jag känner mer och mer samhörighet med de konservativa som kan försvara vår kultur och försvara en restriktiv invandringspolitik, än liberaler som har vänt ryggen till verkligheten.
Ska jag som Tobias Struck kalla mig liberal nationalist? I och försäg har vi samma åsikter om invandring och delar en grundläggande liberal syn blandad med folklig solidaritet, men vår åsikter om utrikespolitik är helt olika.
Jag tror inte att striden mellan högern och vänstern kommer ha ekonomin som utgångspunkt i framtiden, socialismen är på väg bort. Det kommer handla om värderingar och kultur. Gemensam värdegrund eller mångkultur? Moralisk absolutism mot moralisk relativism? Traditioner mot förändringar?
Jag anser att folk har den heliga rätten att göra vafan de vill så länge de inte muckar gräl med någon annan och de får såklart bete sig hur egoistiska som helst. Men jag instämmer inte i objektivisternas och många liberalers lovsång av egoism.
Självuppoffring för något högre är ibland ädelt och vi borde uppskatta de människor som är villiga att riskera sina liv i frihetens tjänst.
Med frihet kommer ansvar. Med rättigheter kommer skyldigheter. Vår frihet härstammar från vårt kulturella arv. Våra rättigheter kommer från vår filosofi. För att försvara dem båda behöver vi ansvar och skyldigheter.
Jag antar att det är min grundsyn.
Inte fan vet jag helt enkelt. Liberal eller konservativ, i vilket fall som helst är jag radikalhöger och är därför klassad som extremist om man jämför med riksdagspartierna, men samtidigt får jag lyfta lite på hatten åt alliansen och arbeta för en mer borgerlig samhällssyn (märker ni att jag inte säger frihetlig samhällssyn?).
När jag kallar mig klassiskt liberal måste jag alltid lägga till ett men: "jag är klassikt liberal, men jag stödjer en gemensam värdegrund bland folket. Jag är klassiskt liberal, men jag stödjer en utrikespolitik som ska skydda oss från terrorism. Jag är klassiskt liberal, men jag är mycket kritisk till mångkultur och invandringen från Mellanöstern."
Det finns etikett som jag har funderat på, som jag inte har hört användas, är frihetlig konservativ, vilket i min mening ska betyda att jag stödjer en mycket fri politik även på det sociala områden, men samtidigt är jag positiv till västerländska traditioner och värderingar och vill bevara dessa.
Jag anser exempelvis att staten inte har någon rätt att ta folks egendom för att hjälpa fattiga, men jag tycker också att människor borde ta ett visst ansvar och hjälpa fattiga.
Kanske är min dragning åt det konservativa, bara en naturlig följd av min konservativa privatmoral. Att jag ser kampen mot radikal islam som vår tids viktigaste fråga gör att jag känner mer och mer samhörighet med de konservativa som kan försvara vår kultur och försvara en restriktiv invandringspolitik, än liberaler som har vänt ryggen till verkligheten.
Ska jag som Tobias Struck kalla mig liberal nationalist? I och försäg har vi samma åsikter om invandring och delar en grundläggande liberal syn blandad med folklig solidaritet, men vår åsikter om utrikespolitik är helt olika.
Jag tror inte att striden mellan högern och vänstern kommer ha ekonomin som utgångspunkt i framtiden, socialismen är på väg bort. Det kommer handla om värderingar och kultur. Gemensam värdegrund eller mångkultur? Moralisk absolutism mot moralisk relativism? Traditioner mot förändringar?
Jag anser att folk har den heliga rätten att göra vafan de vill så länge de inte muckar gräl med någon annan och de får såklart bete sig hur egoistiska som helst. Men jag instämmer inte i objektivisternas och många liberalers lovsång av egoism.
Självuppoffring för något högre är ibland ädelt och vi borde uppskatta de människor som är villiga att riskera sina liv i frihetens tjänst.
Med frihet kommer ansvar. Med rättigheter kommer skyldigheter. Vår frihet härstammar från vårt kulturella arv. Våra rättigheter kommer från vår filosofi. För att försvara dem båda behöver vi ansvar och skyldigheter.
Jag antar att det är min grundsyn.
Inte fan vet jag helt enkelt. Liberal eller konservativ, i vilket fall som helst är jag radikalhöger och är därför klassad som extremist om man jämför med riksdagspartierna, men samtidigt får jag lyfta lite på hatten åt alliansen och arbeta för en mer borgerlig samhällssyn (märker ni att jag inte säger frihetlig samhällssyn?).
posted by LiberalKid at 8:34 em
18 comments
