Mina politiska memoarer

Den där titeln låter riktigt pretentiös. Pompös och bombastisk, också. Men den kanske är mest passande, vad vet jag.
Min politiska utveckling började egentligen några månader efter terrorattacken mot World Trade Center. Fast egentligen var jag inte särskilt politiskt kunnig, min främsta övertygelse gick ut på att USA var världens bästa land och var en storartad kraft som spred demokrati och frihet i värld. USA var i mina ögon en kapitalistisk marknadsekonomi som hade bekämpat det onda kommunistiska Sovjet tidigare. Därför blev jag övertygad kapitalist.

Mina politiska åsikter formades 2003 och handlade främst om utrikespolitik. Jag stödde invasionen av Irak, jag stödde attacken mot Afghanistan, jag var för kriget mot terrorn, jag ville att Sverige skulle gå med i Nato och så vidare.
Dessa åsikter blandat med min vurm för marknadsekonomin gjorde att jag såg mig själv som moderat. Jag var neokonservativ i utrikesfrågor, liberal i frågor som homosexualitet, aborter och religion och även om jag trodde starkt på marknadsekonomin stödde jag ändå idéer som socialbidrag, a-kassa och statlig sjukvård och skola men hade inget emot privata alternativ.

Jag började ett sökande efter politiska ideologier som jag kände mig hemma i. Nu vet jag att både liberalism och konservatism är mångfattecerade och jag har bättre kunskaper om skillnaden mellan paleo- och neokonservativ och den misstro mot staten som präglar libertarianismen. Men då märkte jag endast en skillnad mellan konservativa och liberaler och inom liberalerna, mellan nyliberaler och socialliberaler.
Många konservativa tyckte jag verkade som folk som ville tvinga på andra människor sin moral med staten.
Nyliberaler tyckte jag hade ett förakt mot fattiga och jag förstod inte hur de kunde vara emot t ex socialbidrag.
Jag kände mig hemma hos socialliberalerna på många punkter, men fortfarande var mitt USA-hyllande det viktigaste för mig och sådant verkade inte finnas hos de socialliberala försepråkare jag stötte på.
Att jag var så pro-USA gjorde att jag aldrig övervägde kommunism och socialism och jag tänkte alltid att jag var en övertygad kapitalism.

Mina åsikter om ideologier på den tiden var oroande enkla och det beror främst på att mina första politiska debatter utspelade sig på sidor som lunarstorm. Där var allt inordnat i höger-vänster. Den enda kritik mot Irakkriget kom från vänstern och några få socialliberaler och neokonservatism blandat med kristen fundamentalism blev var jag betraktade konservatismen som.
Ändå såg jag mig som konservativ. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske var det för de personer som verkade mest för USA var konservativa. Kanske var det för att jag tyckte att nyliberaler var för extrema och socialliberaler för långt åt vänster.

Min världsbild på den tiden var ganska enkel och min politiska kunskap var ganska låg. Mina definationer av konservatism och liberalism var ibland felaktiga och förenklade.
För mig kändes också amerikansk politik mer intressant än svensk, jag fördjupade mig i amerikanska presidenter och försökte lära mig så mycket jag kunde. Under en tid tyckte jag att Reagans politik hade gynnat de rika och att Bill Clinton och JFK var USAs bästa presidenter någonsin.
Då såg jag mig som en demokrat i Clintons anda, som en person som ställde sig i mitten i amerikansk politik mellan fundamentalistiskt kristna republikaner och semi-sossar i demokraternas vänsterflygel.

Under de år jag varit intresserad av politik har jag lärt mig mer och mer och ändrat mina åsikter mer och mer. Jag har aldrig varit längre åt vänster än socialliberal och har alltid varit antikommunist. Annars har jag haft nästan vilka åsikter som helst förutom de åsikter jag stämplat som moralkonservativa dvs förbjuda abort, inte tillåta homosexuella äktenskap och dra in religion i politiken.

Men nu är en frihetsälskande libertarian som dock har blivit mer konservativ på senare tid. Förut skulle jag aldrig ens kommit på tanken att se vår västerländska kultur som något politiker skulle försvara. Jag tänkte liksom aldrig på saker som kulturer och kriget mot terrorismen handlade för mig bara om att sprida frihet och demokrati.
Nu handlar det för mig också om att försvara vår kultur.

Idag är jag mer politiskt inkorrekt än jag någonsin varit. Jag stödjer nyliberalismen/libertarianism/klassiska liberalismen/liberalkonservatismen Tobias Struck företräder : ) som vill ha en nattväktarstat. Samtidigt gillar jag vissa konservativa värderingar i samhällslivet så egentligen är jag både kulturkonservativ och libertarian.
Hur det nu går ihop.